Atle

Jag heter Atle men kallas Atte. Jag söker nu mitt för-alltid-hem. 

Jag togs omhand vid en öde lada som man precis hade börjat riva, och tur var väl det - annars hade jag blivit hemlös. Hur fann man då mig? Jo, det var någon som hittade mina tassavtryck i snön på väg från Burger King där jag kunde hitta lite att äta. Det var ca 3 km dit enkelväg minst två gånger om dagen.

När man la ut lite god mat där jag bodde var jag ju inte sen att ta för sig. Någon märkte detta för det var två som satte dit ett alldeles eget "hus" med mat i. Där gick jag snabbt in och vips så stängdes dörren. Efter en kvart så kom någon och bar bort huset med mig i, jisses om jag blev arg, men dom satte mig någonstans där det var riktigt varmt och skönt. Efter ett tag så var det någon som tog bort taket och sa "Hallå på dig!" Jag fräste och slog mot dom, det var väl kanske inte snällt. Nåväl dom öppnade dörren och då smet jag snabbt ut och hittade ett annat hus med ännu mer mat, jag hade kommit till himmelen!

Nu var det väl inte så kul där jag var men det kom mat tre gånger om dagen och man bar bort det där som kommer ut där bak. Kände väl att jag ville ut igen så jag rev ner inredningen sisådär tio gånger men jourhemshusse byggde upp allt igen. Så blev jag riktigt sur på husse en dag och bet honom rejält, men han sa bara att det ’gjorde ont Atte’, och jag skämdes lite. 

Han fortsatte att komma och borstade mig varje dag tills jag fick en av hans händer på mig jisses vad rädd jag blev men skönt var det när han kliade mig. Sen en dag bar han upp mig i en liten bur och satte mig i en större. "Hallå här finns ju brudar, släpp ut mig fort!" skrek jag.  Nja, ett par dagar var det samma visa tills jag fick komma ut och hälsa på riktigt men jag visste inte hur jag skulle uppföra mig så det mesta blev fel. Husse var envis och gav mig chans på chans och visade på sitt sätt hur man gör. 

Det har gått 6 månader nu och dom tycker det är dags för mig att komma till ett föralltid hem. Jag är väl fortfarande lite osäker och spattig men jag jagar knappt flugor ens. Jag kan nog komma till viket hem som helst men kanske inte med småbarn. Hade ju varit toppen om jag på sikt kunde få känna gräs undre mina små tassar igen

.

PS. Jag kan vara en riktig mysgubbe ibland. 

Atle är försäkrad i Agria, är vaccinerad, kastrerad och chippad. Han är 2-3 år gammal